seven

Advokat Leif Silbersky tycker det är "upprörande" att en 16-årig misstänkt mördare/dråpare kan hållas i häkte för att inte förstöra utredningen. Men snälla Leif, om det är något som är upprörande så är det väl att en 16-åring har blivit dödad! I det skenet är det bara löjligt att försöka få till "tycka synd om" för att någon i hög grad levande som dessutom befinnits sannolik som orsakare till detta hemska får sitta inlåst en tid för att man ska kunna bringa klarhet i vad som hänt. Stötande av Silbersky!

Säkert vet vi inte allt och inte kommer vi att få det heller, men om vi ändå utgår från att det som kommit fram i media är sanningen så ställer jag mig ändå frågan om det är en förlust att den skjutne 15-åringen är just skjuten? Jag menar - vad är det för människa som förföljer och trakasserar gamla och förståndshandikappade och vad kan det egentligen någonsin bli av en sådant rötägg?

Samtidigt som jag skriver så vill jag bara radera allt för självklart får man inte lov att döda någon. Och visst kan man göra dumma, elaka och vidriga saker när man är 15 och trots allt bli bättre än så när man blir äldre. Värst av allt är det dock för föräldrarna. För dem är det såklart en förlust som är så gigantisk att man inte vill föreställa sig den. Sannolikt är den väl kopplad med ett visst mått av självrannsakan för om de haft bättre koll på vad sonen höll på med och hindrat honom för längesedan hade detta inte hänt.

Men om pappan i den trakasserade familjen istället hade skjutit med saltskott så att de fått sig en rejäl rumpsveda så hade det varit helt rätt. Det är obegripligt vad somliga unga tillåts göra och komma undan med utan att samhällets olika instanser gör något överhuvudtaget.

Och vad hände egentligen i huvudet på den trakasserade pappan, hur kunde han få för sig att skjuta skarpt? Han måste ha fått akut hjärnblödning eller verkligen varit skrämd bortom vett och sans.

Heter en blogg jag nyss hamnade på. Sida upp och sida ner med högst osmakligt skvaller om människor jag aldrig hört talas om. Bloggen verkade ha många läsare och många kommentarer. Fantastiskt att så många människor kan engagera sig i något så fantastiskt ointressant!! Tänk om man kunde lägga en tiondel av all den tiden och all den kollen på att göra något bra, vad mycket bättre världen skulle vara. Blir alltid lika förvånad över att många människor verkar så nöjda med att leva helt meningslösa liv.

Eller så har de bara råkat hamna i just den hamsterburen och gnor runt i det hjulet så gott det går, medan jag är i en annan hamsterbur och gnor runt i ett annat hjul....

Aftonbladet sätter idag nytt rekord i dumhet - liksom 17% av dess läsare.

Tror du klimatförändringarna påverkar vädret? frågar Aftonbladet på bästa plats på sin webb.
Men snälla Aftonbladet, klimat ÄR väder, eller som en förklaring uttrycker det "Klimatet är en sammanfattande beteckning för både temperatur och nederbördsförhållandena".

Förändringar i klimat innebär därför med självklarhet väderförändringar  - ändå lyckas 17 % svara nej på frågan. 

Det är som att fråga om man tror att huspriserna påverkar villapriserna.

Missförstå mig rätt - jag älskar verkligen mina brorson och de har trevliga fruar och jättegulliga barn. ATt svärmor är med och tar ett pass i köket då och då gör bara det hela lättare. Ändå är den där välsignade tystnaden som sänker sig över nejden när alla har åkt och barnen dessutom har gått till kompisar så alldeles fantastiskt skööööööön!

Man kanske borde ha släktträff lite oftare så att man uppskattar tystnaden mer....

Min mans företag har gått bra och vi kommer att få en rejäl utbetalning i nästa vecka. Vi bestämde oss för att göra något slösaktigt och lyxigt, bara slösa bort typ 10 000 kronor på något exklusivt.

Semester ska vi ju åka på ändå, det var redan bestämt och vi har inte tid att åka på ngn weekend till Paris eller så, det kändes bara jobbigt att klämma in. Skönhetsbehandling kanske - men det som känns mest relevant är i så fall att gå ner 5-10 kilo annars hjälper det inte så mycket med ansiktsbehandling för att bli vacker. Kläder kan man ju köpa men det är inte heller så kul förrän efter extrakilona är borta. Våran gamla tv/stereo mm funkar bra så varför byta - det är slöseri med naturresurser och det finns inget jag känner att jag saknar i de jag har nu.

Jag kom fram till att jag kan tänka mig att betala 10 000 kr så att någon trollar bort 10 kilo på mig. Alltså inga läskiga kirurgiska ingrepp utan jag menar trolla. Maken kom fram till att han skulle kunna bli lite lyckligare om han hade EN fjärrkontroll till tv:n och videon och dvd:n. Den kostar 1000 kronor.

Det finns faktiskt ingenting som vi går och längtar efter och hur rik är man inte då! Och då menar jag att vi framförallt är mentalt rika, för visst skulle man kunna ha mycket finare och exklusivare prylar och bilar och annat än vad vi har.

Huvudsaken är trots allt att man är frisk. En del klyschor är sanna.

Läser under sportrubriken i expressen.se att Zlatan varit utan och promenerat med sin familj. Man förstår ju att det varit en händelsrik sportdag......

Maken är borta och barnen har äntligen kommit till ro. Sätter mig framför datorn så här på lördagkvällen och kommer plöstligt på att man kanske skulle ta och sexchatta lite på nätet - det har man ju hört att "alla" gör nu för tiden. Efter ungefär 3 sekunder inser jag att jag betydligt hellre spelar alfapet på nätet än sitter och tramsar med en massa idioter. Är detta ett tecken på sundhet eller ett tecken på att jag är mer död än levande? Visst borde man åtminstone vara lite nyfiken.

Joggar förbi en ung kille som fräser förbi fram och tillbaka på sin nytrimmade moppe. Utan hjälm. Drabbas av en obetvinglig lust att säga till honom: " Hjälmen, unge man, du har glömt hjälmen! Din mor har inte lagt ner 15 år av kärlek, möda och omsorg på dig för att du ska krossa din skalle i asfalten helt i onödan."

Klokt nog låter jag bli.....

eller glädje kanske. Sonen fyller snart år.

 *Han har ett rum fyllt av leksaker
* De flesta leker han inte med
* jag vill motverka prylhysterin
* det är bättre att skänka pengar till Rädda barnen än att köpa fler grejjer till sina egna barn
* man blir inte lycklig av saker, man får bara mer stökigt på rummet
* det är dåligt för miljön med denna enorma överkonsumtion av prylar

Allt detta ovan är sant. Hur kan det då komma sig att jag köpt följande till sonen
*ett fotbolls game-boy spel (fick vi när vi köpte game-boyen men har sparat till födelsedagen)
* ett annat gameboyspel, nytt köpt på nätet
*ytterligare ett gameboyspel, begagnat från tradera (givetvis)
*ett halsband med en fotboll på
*en uppsättning svensk landslagsdräkt i fotboll för barn
* en pokemon tröja
* en bok

Dessutom ordnar vi kalas för 18 barn, vilket sannolikt innebär ytterligare 18 prylar.....

Det där med att leva som man lär är inte så enkelt!

Igår hade vi en konflikt maken och jag. Dottern kommer upp och är ledsen för att hon inte får se på TV. Till saken hör att våra barn ser väldigt lite på TV, typ aldrig på vardagarna. Har inte gjort på många år. De brukar aldrig fråga och vi har slutat påminna dem om Bolibompa. Men nu hade alltså dottern kommit på att hon ville se en film. Det var 1 timme kvar till läggdags och maken såg inte på TV men låg i soffan och läste framför TV:n.

Han sa alltså Nej till henne för han ville ligga där ifred. Dottern är 7 år. Jag tycker att man ska visa barn samma respekt som vuxna människor, men att man naturligtvis bestämmer en massa saker över barnen sådant där man vet bättre helt enkelt. Men i det här fallet var det bara utifrån egoistiska parametrar som maken nekade henne att se på TV. Om jag som vuxen velat se på tv men inte "fått" för att han istället ville ligga där och läsa så hade jag inte accepterat det som ett schysst svar (vi bor inte trångt).

Maken däremot tycker att våra barn måste lära sig att bara acceptera det vi föräldrar säger åt dem och inte alltid behöva ha motiveringar eller kunna ifrågasätta. Barnen har alltså inte riktigt samma "rättigheter" här hemma som en vuxen. Vore intressant om någon har en åsikt om detta!

Hur det slutade; maken blev sur på mig när jag försökte diskutera detta och gick och lade sig på annat ställe. Dottern satte sig och läste istället.

För en vecka sedan upptäckte jag Tradera på nätet. En plats där privatpersoner och företag auktionerar ut gamla och nya prylar under en viss tid - ofta flera veckor - till högstbjudande. Sedan dess är jag fast! Jag har köpt gamla kärleksromaner i parti och minut. Men det har jag i och för sig alltid gjort - men förut via begagnat affärer. Vad värre är: jag har börjat köpa prylar jag inte skulle köpt annars. Små söta pärlor. Blomfrön. Konstiga leksaker till barnen.

Helt suveränt är det ju förstås att kunna få ett begagnat gameboy spel för 70 spänn istället för 500 som det normalt kostar. Men om man räknar in alla de timmar som jag surfat runt på Tradera blir det nog ändå en förlust. Men jag surfar vidare i ren häpnad över vad folk säljer (och en del köper); gamla gardiner, gamla telefonkort, begagnade babyfiltar och bröstpumpar, "läckra" underkläder, kondomer (dock ej begagnade), lite olika sladdar, jättefula porslinskatter, gamla almenackor.... Ja listan kan göras oändlig.

Visst är det bra om sådant som annars ligger och skräpar kommer till användning, men det verkar kunna bli rätt dyrt att sälja via Tradera. 1 krona får man betala även om objektet förblir osålt. Och oj så mycket jobb. Somliga verkar dock vara rena försäljningsproffsen. Själv hoppas jag kunna slita mig innan det blir vanebildande.

Nu måste jag sluta för att kolla om jag vunnit mina gameboyauktioner eller inte...

Lyssnar för tillfället på en av Arne Dahls senaste böcker. Den är påtagligt mycket sämre än hans tidigare. Funderar över om det har att göra med att han slutat vara okänd (Arne Dahl är ju en pseudonym, men nu känt vem som står bakom).

Upplevde själv när jag skrev krönikor att så länge jag kände mig anonym dvs ingen jag kände läste så vågade jag mycket mer. När man vågar mer så blir det ibland magplask och ibland riktigt, riktigt bra. När sedan vänner, bekanta och kollegor började läsa det jag skrev så ökade kraven på att vara mer vederhäftig, politisk korrekt och att alltid kunna stå fullt ut för det jag skrev.
Inte så att någon sade något förstås, men jag kände själv att det jag läste skulle granskas av människor som påverkade mitt liv.
Då försvinner det experimentella och det som gör att man sticker ut.

Undrar om inte Arne Dahl drabbats av det samma.

Så heter en simpel kioskroman som jag plöjt igenom nu under kvällen. Och den var verkligen som balsam för själen. Jag har den här osunda vanan att emellanåt frossa i harlekinromaner. Det passar dåligt med min i övrigt feministiska läggning - men vem tror att människor är enkla okomplicerade varelser egentligen?

Tradera är en underbar plats på nätet som jag just upptäckt. Där kan man köpa begagnade kärleksromaner i parti och minut. Inte nog med att de kostar hälften så mycket som nya även när man räknar in frakten. Dessutom kan man välja de författare man gillar och t o m gå till bokhyllan och kolla om man redan har boken.

Jag tror jag läser cirka250 harlekinromaner om året. Dessutom läser jag åtminstone30-40 "riktiga" böcker också. På sistone har jag börjat lyssna på mp3 böcker när jag går till jobbet. Det är helt kanon!

är det ett ja-sägande utan dess like. Det går inte att komma ifrån att bästa sättet att göra karriär är att alltid hålla med och jamsa för alla - inte bara för chefer. Man kommer oerhört mycket längre på att vara halvkompetent och ruskigt trevlig än på att vara ruskigt kompetent och halvtrevlig. Inte så konstigt kanske - men ganska farligt.

Det som visat sig bl a i samband med Tsunami-katastrofen är ju att hela UD:s organisation tycks ha prioriterat människor som följer administrativa regler till punkt och pricka och inte tar egna initiativ. En organisation som mer präglas av rädsla för att göra fel än vilja att göra rätt. Så gick det som det gick också. Helt handfallna när något som inte omfattades av "protokollet" plötsligt inträffade. Fullt av lismande människor som ville göra undvika att göra chefen förbannad hellre än att hjälpa människor i akut och livshotande trångmål.

Nej, fram för civilkurage och initiativkraft!

I ledaren i svenskan skriver PJ Anders Linder om dessa nästan 4 miljarder som biltullsprojektet i Stockholm kostat och jämför bl a med att man kan få 4 km motorvägstunnel för samma pengar. Fast där visar han väl just problemet som gör att man satsar på biltullar. Vägar är förbaskat dyra att bygga och kostar dessutom att underhålla.

Sedan tycker jag det är intressant att faktiskt ALLA inblandade aktörer så oreserverat accepterat lobbykraven på folkomröstning om biltullarna. Tänk om vi skulle ha folkomröstning om alla vägar som vi ska bygga? Där alla som är med och betalar får rösta. Hur många tror att det skulle bli ja till de vägar för miljarder skattepengar som man vill byggar runt Stockholm? Som inte bara 2 miljoner stockholmare ska betala utan även 7 miljoner i resten av landet? Hur många tror att Botnia banan skulle bli av? Järnvägsutbyggnad i Trollhättan? osv osv.

Väljer vi inte politiker just för att om man ska folkomrösta i enskilda frågor som t ex infrastruktur beslut så är risken stor att man får ett mycket osammanhängande väg och tågnät.

Och biltullsprojeket är ett infrastruktur projekt - ett alternativ till att bygga mer vägar.

Sedan är det uselt att biltullarna är en statlig skatt med allt som det för med sig av byråkrati, offentlighet och inflexibilitet - men det tar vi en annan gång.

Läste tidningen i morse och funderade i duschen ut ett fint långt och välformulerat inlägg som jag skulle skicka till SvDs ledarskribent. Så jobbar jag i några timmar och tar en liten paus för att surfa. Det slutar med att jag finner mig själv röstandes på Aftonbladet.se på vilken av Brad Pitts frisyrer som är bäst. Snacka om att sikta högt och träffa några meter under marken!

Tror ni verkligen på att IDOL 2005 enbart befolkas av folk "från gatan"? ATt ett stort skivbolag skulle satsa tid och resurser rakt ut i blindo och hoppas på det bästa? Det tror inte jag. Visst gör man auditions och visst kommer en och annan otippat vidare, men man gör också ett flertal genomtänkta placeringar av talanger man redan spanat in. För det är ju svårt att hitta ett bättre sätt att marknadsföra en ung kille/tjej som man tror har stor potential än genom ett tv-program med miljoner tittare.

Eftersom IDOL till stor del bygger på drömmen om att "det där kunde varit jag - iallafall nästan" hos folk framför tv:n så talar man givetvis tyst om detta.

Ta segraren Agnes som exempel, vilken smart produktplacering. Rakt igenom programmet har det varit tydligt att Daniel som representerar skivbolaget vill se henne som vinnare. Trots lysande recensioner av juryn röstades hon ändå inte vidare vid de två chanser hon fick i kvalet. Då blev hon juryns wildcard. Sedan har hon rakt igenom fått låtar som passar henne perfekt. Visst hon har fått välja från en lista som alla andra - men hur vet vi att hon inte fått goda råd? I semifinalen var det uppenbart att hon fick låtar som passade henne perfekt och som väcker känslor medan Sibel t ex fick låtar som passade henne sämre.

Nog så viktigt som att sjunga väl och stråla genom rutan är att ha precis rätt framtoning mellan sångframträdandena. Ingen kaxighet eller att överhuvudtaget uttrycka några starka åsikter om någonting som inte är 100% politisk korrekta eller helt oförargliga rekommenderas. Där kan man göra underverk gemon att coacha sin produktplacering bättre än motståndarna.

Visserligen tar man en chans, men den som vinner över produktplaceringen borde ha vissa chanser också. Förra årets produktplacering hette Darin och honom gick det som bekant bra för. Produktplaceringen var lyckad trots att han inte vann.