seven

Igår hade vi en konflikt maken och jag. Dottern kommer upp och är ledsen för att hon inte får se på TV. Till saken hör att våra barn ser väldigt lite på TV, typ aldrig på vardagarna. Har inte gjort på många år. De brukar aldrig fråga och vi har slutat påminna dem om Bolibompa. Men nu hade alltså dottern kommit på att hon ville se en film. Det var 1 timme kvar till läggdags och maken såg inte på TV men låg i soffan och läste framför TV:n.

Han sa alltså Nej till henne för han ville ligga där ifred. Dottern är 7 år. Jag tycker att man ska visa barn samma respekt som vuxna människor, men att man naturligtvis bestämmer en massa saker över barnen sådant där man vet bättre helt enkelt. Men i det här fallet var det bara utifrån egoistiska parametrar som maken nekade henne att se på TV. Om jag som vuxen velat se på tv men inte "fått" för att han istället ville ligga där och läsa så hade jag inte accepterat det som ett schysst svar (vi bor inte trångt).

Maken däremot tycker att våra barn måste lära sig att bara acceptera det vi föräldrar säger åt dem och inte alltid behöva ha motiveringar eller kunna ifrågasätta. Barnen har alltså inte riktigt samma "rättigheter" här hemma som en vuxen. Vore intressant om någon har en åsikt om detta!

Hur det slutade; maken blev sur på mig när jag försökte diskutera detta och gick och lade sig på annat ställe. Dottern satte sig och läste istället.