seven

Det är helt klart jävligt otacksamt att ha barn och försöka vara en bra förälder.  Hela helgen har vi ägnat på olika sätt åt att försöka sätt p för den utfrysning som min dotter varit utsatt för. Även denna dag har - i ett oerhört pressat jobbschema- ett flertal långa telesamtal från konstiga ställen ägnats åt detta. Och skolan tror sig ha brutit trenden.

Sedan stressar jag från ett möte, åker genom rusningstrafiken, för att dottern ska hinna till sin gymnastik och så håller vi henne sällskap där. Kommer hem som en urkramad hungrig trasa och ställer mig och lagar mat.

Då brakar helvetet löst av ngn helt oförklarlig anledning. Dottern tjuter och gnäller och säger att hon ska flytta hemifrån.

Ja, jag vet att hon är liten och har haft det skitjobbigt. Men när man står där och inte har tänkt på något annat än hur man ska ordna det så bra som möjligt för henne och så är man värdelös för att det är en svart fläck på en brun böna eller ngt motsvarande så känns det tröstlöst!

Varför kunde man inte fått vara DINKY efter man fick barn så att man förstod hur bra man hade det???

Oj, vad trött jag är. Och kommer barn någonsin att vara tacksamma? Nej, så fan heller! De kommer gå iterapi och skylla allt på mig. Möjligen kan man få höra ngt snällt på sin begravning. Fast då hör man det förstås inte.

så sitter jag här och väntar. Nu kommer den andra familjen och vi ska "tala ut" med flickorna. Sedan ska vi dessutom försöka ha trevligt resten av kvällen. Hyfsat stressig dag, varför är det alltid så mkt jobb när man bjuder hem någon? SVAR: För att vi alltid har det otroligt sunkigt när vi inte ska ha gäster.

Går det? Hoppas i allafall det. Min 7-åriga dotter leker i ett tjejgäng om fyra tjejer, där en tjej tyvärr har ganska manipulativa tendenser. Första  året gick det trots allt bra. Men i år har denna tjej fått med sig de andra två och de springer ifrån min dotter, lovar att de ska leka, men försvinner bara och så vidare och så vidare. De andra tjejerna och min tjej funkar jättebra när de är på tu man hand.

Det skär i hjärtat när man ser sin lilla flicka komma hem ledsen och besviken varje dag från skolan. Nu har hon börjat bli arg och hatisk också.  Jag ringde skolan men de tyckte "att allt fungerade bättre i år än förra året". Funderade över att ringa den ena tjejens mamma i onsdagskväll, men orkade inte i kaoset av föräldramöten, mycket jobb, barn med öroninflammation osv osv.

I går kväll ringde dock den tjejens mamma till mig. Hon hade märkt att något inte stod rätt till och vi pratade i över en timme. Vi bestämde att vi skulle träffas på lördag tillsammans med våra två tjejer och prata igenom allt. Det är den tjejen som min dotter tycker bäst om och är mest ledsen över när hon inte vill leka. Jag blev så glad att den andra mamman ringde! Att det finns rejäla människor med ryggrad som inte tvekar att ta tag i problem.

Och så blir jag lite förbannad på skolan som inte ser ett skit!

Sonen  5 år går på gympa. Mest tjejer i rosa balettdräkter, men ändå några killar. När en tjej säger att några trängde sig före henne säger ena fröken lätt ironiskt "Men det måste väl ha vart några killar då"
De små femåriga (oskyldiga) killarna ser förvånade ut, varför skulle just de vara skyldiga? Har de gjort något dumt som de inte vet om? I detta ögonblick bidrar fröken till att skapa den bild av hur killarna förväntas vara. En av många tusen små, till synes harmlösa kommentarer som bygger upp en trist "klassisk" mansroll.

Gympafröken ställer upp på sin fritid, är jättesnäll, vill väl och är duktig. Kommer jag att påpeka för henne det jag just skrivit ovan? Nej aldrig, risken att det blir fel är 9999 på 10 000. Och hon kommer fortsätta säga det. Hon och tusen andra. Men det stör mig.

Flickan svarade för övrigt: "Nej, det var några tjejer" :-)

Richard Swartz skriver i Svenska Dagbladet idag om alla "duktiga kvinnor" som han lärt sig så mycket av.  "Någon feminism behövde de inte för de var emanciperade av naturen."  Däremot saknade de ofta barn, vilket enligt herr Swartz var ett tecken på deras professionalism.

Häpnadsväckande! är det ett syftningsfel eller menar karln vad han skriver?? Hur svårt är det att vara emanciperad när man inte har barn?? Inget svårt alls! Och menar herr Swartz att det är rent ut sagt oprofessionellt av en kvinna att få barn och att man efter ett sådant oprofessionellt beteende självklart får räkna med lägre lön och minskade karriärmöjligheter.

Sedan undrar man ju lite stillsamt om detsamma gäller för män. Att de är oprofesionella om de skaffar barn. Men något säger mig att så givetvis icke är fallet. De är väl förmodligen riktiga karlakarlar då.

Idag såg jag en kvinna som cyklade omkring med en liten bebis bakom sig på bilvägen. Bebisen satt bakom och saknade hjälm. Jag begriper mig inte riktigt på människor som investerar 9 månaders graviditet, en smärtsam förlossning och ett år av sitt liv och all denna KÄRLEK och sedan ändå är beredd att riskera det för.... ingenting.
Jag menar - hur jobbigt är det att sätta på en hjälm???
 
Det spelar ju ingen roll hur försiktigt hon cyklar eller om hon så är cirkuscyklist, det kan alltid komma ett gupp eller en bilist som orsakar en tvärnit. Ungen faller ju som en sten i backen och krossar skallen. Och igen - vad tjänar man på att låta bli??

Jag får en överväldigande lust att veva ner rutan och säga åt henne, men låter bli för att inte påminna alltför mycket om min farsa.

Äsch!  Skiter i att rädda världen.
Kollade på en inspelning av IDOL 2005 och funderade över vilken grymt underskattad konsumentgrupp medelålders kvinnor är.  Gott om pengar, drömmer om bara en gnutta mer ungdom och glamour och dessutom ont om tid, plus absolut ingen aning om hur man laddar ner skivor från nätet. Hur tror ni Daniel Lindström sålde Platina på en vecka? Inte fan var det tonårstjejerna!