seven

Det är helt klart jävligt otacksamt att ha barn och försöka vara en bra förälder.  Hela helgen har vi ägnat på olika sätt åt att försöka sätt p för den utfrysning som min dotter varit utsatt för. Även denna dag har - i ett oerhört pressat jobbschema- ett flertal långa telesamtal från konstiga ställen ägnats åt detta. Och skolan tror sig ha brutit trenden.

Sedan stressar jag från ett möte, åker genom rusningstrafiken, för att dottern ska hinna till sin gymnastik och så håller vi henne sällskap där. Kommer hem som en urkramad hungrig trasa och ställer mig och lagar mat.

Då brakar helvetet löst av ngn helt oförklarlig anledning. Dottern tjuter och gnäller och säger att hon ska flytta hemifrån.

Ja, jag vet att hon är liten och har haft det skitjobbigt. Men när man står där och inte har tänkt på något annat än hur man ska ordna det så bra som möjligt för henne och så är man värdelös för att det är en svart fläck på en brun böna eller ngt motsvarande så känns det tröstlöst!

Varför kunde man inte fått vara DINKY efter man fick barn så att man förstod hur bra man hade det???

Oj, vad trött jag är. Och kommer barn någonsin att vara tacksamma? Nej, så fan heller! De kommer gå iterapi och skylla allt på mig. Möjligen kan man få höra ngt snällt på sin begravning. Fast då hör man det förstås inte.