seven

Joggar förbi en ung kille som fräser förbi fram och tillbaka på sin nytrimmade moppe. Utan hjälm. Drabbas av en obetvinglig lust att säga till honom: " Hjälmen, unge man, du har glömt hjälmen! Din mor har inte lagt ner 15 år av kärlek, möda och omsorg på dig för att du ska krossa din skalle i asfalten helt i onödan."

Klokt nog låter jag bli.....

eller glädje kanske. Sonen fyller snart år.

 *Han har ett rum fyllt av leksaker
* De flesta leker han inte med
* jag vill motverka prylhysterin
* det är bättre att skänka pengar till Rädda barnen än att köpa fler grejjer till sina egna barn
* man blir inte lycklig av saker, man får bara mer stökigt på rummet
* det är dåligt för miljön med denna enorma överkonsumtion av prylar

Allt detta ovan är sant. Hur kan det då komma sig att jag köpt följande till sonen
*ett fotbolls game-boy spel (fick vi när vi köpte game-boyen men har sparat till födelsedagen)
* ett annat gameboyspel, nytt köpt på nätet
*ytterligare ett gameboyspel, begagnat från tradera (givetvis)
*ett halsband med en fotboll på
*en uppsättning svensk landslagsdräkt i fotboll för barn
* en pokemon tröja
* en bok

Dessutom ordnar vi kalas för 18 barn, vilket sannolikt innebär ytterligare 18 prylar.....

Det där med att leva som man lär är inte så enkelt!

Igår hade vi en konflikt maken och jag. Dottern kommer upp och är ledsen för att hon inte får se på TV. Till saken hör att våra barn ser väldigt lite på TV, typ aldrig på vardagarna. Har inte gjort på många år. De brukar aldrig fråga och vi har slutat påminna dem om Bolibompa. Men nu hade alltså dottern kommit på att hon ville se en film. Det var 1 timme kvar till läggdags och maken såg inte på TV men låg i soffan och läste framför TV:n.

Han sa alltså Nej till henne för han ville ligga där ifred. Dottern är 7 år. Jag tycker att man ska visa barn samma respekt som vuxna människor, men att man naturligtvis bestämmer en massa saker över barnen sådant där man vet bättre helt enkelt. Men i det här fallet var det bara utifrån egoistiska parametrar som maken nekade henne att se på TV. Om jag som vuxen velat se på tv men inte "fått" för att han istället ville ligga där och läsa så hade jag inte accepterat det som ett schysst svar (vi bor inte trångt).

Maken däremot tycker att våra barn måste lära sig att bara acceptera det vi föräldrar säger åt dem och inte alltid behöva ha motiveringar eller kunna ifrågasätta. Barnen har alltså inte riktigt samma "rättigheter" här hemma som en vuxen. Vore intressant om någon har en åsikt om detta!

Hur det slutade; maken blev sur på mig när jag försökte diskutera detta och gick och lade sig på annat ställe. Dottern satte sig och läste istället.