seven

Jag har precis som stora delar av Sverige följt fallet med den försvunna Engla (SvD). Eftersom jag själv har en dotter i den åldern som gör sina första turer på egen hand, med en mamma som försöker låta bli att ringa hela tiden, kan jag alldeles för väl leva mig in i hur fruktansvärt det skulle vara om ens barn plötsligt inte kom hem.

Jag har bölat framför datorn, hoppats att det ska gå bra och varit tvungen att gå in bara för att kolla om de ändå inte hittat henne vid liv, men allteftersom veckan gått har hoppet sjunkit  och slutligen kom bekräftelsen på att allt hopp var ute.

Och det är otäckt och tragiskt och nu ska vi hata gärningsmannen och frossa i hur fullständigt meningslöst och onödigt det var och vem som kunde gjort något annorlunda. Och meningslöst och onödigt är det förvisso. Men samtidigt är det något osunt i detta frossande, denna masspsykos. Allas vår skräck inför det värsta som kan hända får kanske detta utlopp.

Samtidigt har en åttaåring blivit påkörd av en bil och tillståndet är "allvarligt". Detta berörs i en notis. Han och alla de barn som förolyckas i trafiken är ju inte mindre onödiga, meningslösa, otäcka och tragiska fall. Men det har vi på något sätt accepterat som "sånt som händer". Eller?

Varför är vi så fascinerade av brott? Vad är det egentligen som engagerar oss så? Jag har inga svar, men jag tycker det är värt att reflektera över vad det är som gör att det blir spaltkilometrar om det här, men knappt en notis om barn som dör på andra sätt.

SvD